Power and Political Culture: The Indonesian Democratic Party (PDI) and the Decline of the New Order (1986-98)

Abstract: Popular Abstract in Swedish Under Indonesiens auktoritära regim Den nya ordningen under president Suharto, avsågs det lilla nationalistkristna koalitionspartiet Indonesiska demokratiska partiet, PDI, spela rollen av ett regeringstroget statskorporatismiskt parti, vars existens skulle demonstrera regimens påstådda demokratiska karaktär. Från den senare hälften av 1980-talet började partiet emellertid utvecklas i en kritisk och oppositionell riktning och kom därigenom att bli betraktat som den främsta företrädaren för reform inom ramarna för det formella politiska systemet. Denna utveckling var kopplad till framträdandet av en ny generation av PDI-politiker, inklusive intellektuella och medlemmar av Indonesiens förre presidents Sukarno familj. Dessa nya politiker började ifrågasätta den manipulativa och repressiva politiska kultur som regimen representerade. Den nya ordningens politiska kultur innefattade en sammansmältning av makt och etik, så att närhet till makt i princip frikopplade de inblandade aktörerna från etiska begränsningar och från folkligt ansvar. Inom ramarna för den elitistiska politiska kulturen var utrymmet vidare litet för bredare folkligt deltagande i politiken. "Folket" åberopades istället som en symbol för det som man påstod var rättfärdigt eller bra för alla. Det fanns ett starkt motstånd mot att erkänna att det fanns djupa motsättningar mellan olika grupper av befolkningen. Den politiska kulturen framhävde en modell för beslutsfattande baserad på förhandling i avsikt att uppnå samstämmighet. Inom ramarna för denna modell ansågs det oetiskt att bryta mot samstämmigheten, och meningskiljaktigheter sopades istället under mattan. Mäktiga nationalistiska symboler, som landets grundlag från 1945 och statsfilosofin Pancasila, gjordes till ikoner och användes av makthavarna som instrument för ostracism och förtryck. Den restriktiva och repressiva politiska kulturen resulterade i en avsaknad av substantiell politisk diskussion, och hindrade det politiska systemet från att fungera som en arena för förhandling mellan olika politiska grupper och åsikter. Makthavarnas ovilja mot att inlåta sig i konstruktiva politiska diskussioner visade dessutom på ett bristande självförtroende som var relaterat till den Nya ordningens alltmera uppenbara moraliska korruption under dess sista år. De kritiska elementen inom PDI formulerade i stor utsträckning sin kritik av regimen i termer av makthavarnas manifesta ideologi och den hegemoniska politiska kulturens ikoner. Denna strategi, tillsammans med regeringens och militärens machiavellistiska reaktioner på partiets utmaningar, belyste de stora skillnaderna mellan den officiella ideologin å ena sidan och regimens maktutövning i praktiken å andra sidan. Det regeringsstödda avsättandet av den populära PDI-ledaren Megawati Sukarnoputri i mitten av 1996 skadade särskilt regimens legitimitet och moraliska ställning. Händelsen utlöste också en formell splittring av PDI i ett regeringsvänligt parti och ett reformorienterat och mer kritiskt parti, PDI-P, som efter Suhartos och Den nya ordningens fall 1998 kom att bli Indonesiens största parti.