Tissue transglutaminase autoantibodies in childhood celiac disease

Abstract: Popular Abstract in Swedish Bakgrund - Glutenintolerans (celiaki) är en vanlig kronisk tunntarmssjukdom som drabbar 1% av befolkningen och beror på att man inte tål ämnet gluten som förekommer i vete, korn och råg. Celiaki är delvis ärftligt och förekommer i alla åldrar, men upptäcks framför allt hos barn. Intoleransen mot gluten orsakas av en immunologisk reaktion mot tunntarmens slemhinna som efter en tid stöts bort. I normala fall är slemhinnan kraftigt veckad och försedd med fingerliknande utskott (s.k. villi) för att optimera näringsupptaget från tunntarmen. En skadad tunntarmslemhinna kan ge upphov till en rad olika symptom. Om celiaki förblir obehandlad kan detta i sin tur leda till komplikationer till följd av bristande upptag av näring, vitaminer och spårämnen. Hos små barn yttrar sig sjukdomen främst i form av mag- och tarmsymptom med episoder av diarréer eller förstoppningar, magsmärtor och kräkningar. Oftast tappar dessa barn vikt och har en minskad längdtillväxt. Emellertid medför inte celiaki alltid tydliga symtom, vilket ibland gör sjukdomen svår att upptäcka. Hos äldre barn och ungdomar kan symtomen vara mera diffusa och associerade med kortvuxenhet, försenad pubertetsutveckling och trötthet till föjd av järnbrist. För att fastställa diagnosen krävs idag en undersökning av tunntarmen med s.k. biopsi som syftar till att en vävnadsbit tas för undersökning i mikroskop. Om det finns typiska tecken till skada på slemhinna är behandlingen glutenfri kost. Detta medför att inflammationen läker ut och tunntarmen återfår sin normala funktion. Idag kan man analysera särskilda antikroppar i blodprov för celiaki, s.k. serologiska markörer. Dessa antikroppar tycks vara mycket sjukdomsspecifika och sannolikt involverade vid utvecklingen av sjukdomen. Analys av blodprov för dessa antikroppar används idag i kliniskt bruk vid utredningen av celiaki. Detta har också gjort det möjligt att analysera stora grupper med eller utan risk för celiaki genom screening. Det har då visat sig att sjukdomen förekommer i högre omfattning än man tidigare trott, i synnerhet hos individer med typ 1 diabetes och Downs syndrom. Syfte ? Målsättningen med studierna i denna avhandling var att utvärdera en ny serologisk markör, autoantikroppar mot vävnadstransglutaminas (tTG-antikroppar), vid utredning och behandling av barn och ungdomar med celiaki. Den specifika målsättningen med delarbete I var att utveckla en radioaktiv mätmetod (RBA) för analys av tTG-antikroppar hos barn med obehandlad och behandlad celiaki och jämföra resultaten med en redan vedertagen kliniskt tillgänglig markör, endomysium-antikroppar (EMA). Vi fann att tTG-antikroppar uppvisade lika hög diagnostisk sensitivitet (85%) och specificitet (94%) som för EMA hos barn med obehandlad celiaki. Däremot visade resultaten att barn med celiaki under två års ålder till viss del saknar dessa antikroppar (37% negativa), vilket troligen är en förklaring till att sensitiviteten i vår studie rapporterades lägre än i andra studier. Däremot fann vi att närmare 20% av barn med redan behandlad celiaki har påvisbara tTG-antikroppar trots behandling med glutenfri kost i mer än sex månader. Huvudsyftet med delarbete II var att jämföra två olika metoder, ELISA och RBA, för att se om analyserna skiljde sig åt vid detektion av tTG-antikroppar hos barn med behandlad och obehandlad celiaki. Vi fann att en de specificka analyserna av IgA och IgG antikroppar inte skiljde sig åt mellan metoderna för detektionen av barn med obehandlad celiaki. Däremot såg vi att den skillnad som tidgare beskrivits mellan metoderna för analys av IgG var orsakad av användandet av protein A i RBA; ett äggviteämne som används i somliga analyser för att binda IgG-antikroppar. Vidare bekräftade vi vår tidigare observation att det finns en skillnad mellan metoderna vad gällde barn med behandlad celiaki där RBA fann kvarvarande tTG-antikroppar i väsentlig omfattning jämfört med de övriga mätmetoderna. I delarbete III följde vi en liten homogen grupp av barn med celiaki sex månader efter insatt glutenfri kost. Vi undersökte blodprover vid diagnostillfället samt efter tre och sex månader. Blodproven analyserades för en uppsättning markörer för olika vita blodkroppar i blodet för att belysa om det kunde påvisas skillnader före och efter behandling. Som förväntat sjönk tTG-antikropparna som svar på den inledda kostbehandlingen. Emellertid var det en markant skillnaden i nivåer och somliga barn hade kvarvarande höga koncentrationer av tTG-antikroppar efter sex månader. Vi kunde då se att den grupp av barn som sjunkti mest i nivåer av tTG-antikroppar efter behandling också var den grupp där man endast kunde se skillnader i det perifera immunförsvaret, de specifika celler som berör toleransutvecklingen mot främmande ämnen. I sista arbetet, delarbete IV, jämförde vi tTG-antikroppar med EMA i en celiaki-sceening av en årskull av 3-åriga barn i Malmö. Av 652 inkluderade barn fann vi att 2-3% bär på olika antikroppar beroende på vilken analys som användes, men att närmare hälften av barnen med var negativa i ett uppföljningsprov. Av de barn som hade antikroppar i båda blodproven konstaterades celiaki med en tunntarmsbiopsi i 0.5%, men kunde misstänkas i 0.8% om de som inte biopserades av olika anledningar inräknades. I samma årskull hade ytterligare 0.3% redan diagnosticerad celiaki. Vi fann att analys av tTG-antikroppar kan användas som alternativa markörer till EMA vid screening av barn för celiaki. Slutsatser ? Sammantaget visar denna avhandling att tTG-antikroppar kan användas som serologisk markör vid utredning av barn med celiaki. Avhandlingen visar också att man i blodprov kan påvisa skillnader i immunförsvaret som involverar specifika vita blodkroppar före och efter glutenfri kost. Slutligen konstaterades att man med hjälp av tTG-antikroppar kan finna tidigare oupptäckta barn med celiaki vid screening och att sjukdomen är mera vanligt förekommande i den svenska befolkningen än man tidigare trott.