Assessment of Aerobic Capacity A Novel Rating Scale and Further Development of an Exercise Test including Analysis of Gas Exchange

Abstract: Popular Abstract in Swedish Aerob kapacitet, i dagligt tal konditionen, är den maximala förmågan att utföra ett fysiskt arbete karaktäriserat av den maximala syreförbrukningen (V'O2max). Detta maximala arbete kan endast utföras en begränsad tid, till stor del beroende på en tilltagande anaerob metabolism, vilken bl.a. avspeglas som en ökning av utvädrat CO2 i lungorna. Längre tids arbete kan emellertid utföras vid en lägre intensitet; det finns en funktionell kapacitet som kan detekteras via gasutbytet i lungorna (mätning av ”trösklar”). Den tid det tar för kroppen att anpassa sig till en viss arbetsintensitet och effektiviteten att utnyttja energi är andra parametrar som speglar den aeroba profilen. I denna avhandling presenteras nya och vidareutvecklade metoder som ger en samlad bild av den aeroba kapaciteten tillsammans med repeterbarhet och referensvärden för dessa parametrar. En skala för skattning av upplevd aerob kapacitet (rating of perceived capacity, RPC) har utvecklats. Olika, noggrant utvalda, aktiviteter länkades till motsvarande energikostnader uttryckta som metabola ekvivalenter (METs) och listades i en progressivt ökande skala från 1–20. Genom att använda RPC-skalan kan man få en kvantifiering av skattad kapacitet. I en grupp kvinnor (n=81) som genomförde cykelergometertest jämfördes skattad kapacitet med uppmätt kapacitet, vilket visade att den skattade kapaciteten generellt sett var lägre än den uppmätta. Med hjälp av multipel linjär regression erhölls ett samband som korrigerar för ålder och att kvinnorna skattar sin kapacitet lägre än det uppmätta värdet; detta samband gav en god överensstämmelse mellan skattat och uppmätt värde. Metoder för datoriserad bearbetning av data från gasutbyte vid arbetsprov på ergometercykel har vidareutvecklats. I de modifierade ramparbetsprov som utförts inom ramarna för våra studier stegrades belastningen gradvis i små steg (5 W/30 s för kvinnor, 5 W/20 s för män) – en 4 minuters mellanperiod med konstant belastning inkluderades också in i proven. Rådata breath-by-breath hämtades från gasanalysapparaten (Oxycon Champion, Jaeger, Höchberg, Germany) som tidsbaserade medelvärden var 10e sekund och filtrerades för att eliminera variationer i det höga frekvensområdet. Filtrering av bl.a. V'O2, V'CO2 användes vid bestämning av vilo-, submaximala och maximala värden. Den tilltagande anaeroba metabolismen under arbetsprovets gång avspeglas i gasutbytet och olika ”trösklar” kan detekteras. Registrerade värden för koldioxidelimination (V'CO2) och syreupptag (V'O2) avsatt mot tid under ett ramptest ger en mätpunkt (point of crossing, PX) där V'CO2/V'O2=1.0, d.v.s. den sista mätpunkten innan V'CO2 fortsättningsvis blir större än V'O2. Anpassning av högregradspolynom till rådata från gasanalys och derivering av detta medger att lutningsförändringar kan detekteras. Den punkt där V'CO2 ökar i relation till V'O2 kan därmed bestämmas (derivative of crossing, DX). På samma sätt kan punkten där ventilationen ökar i förhållande till V'CO2 bestämmas genom anpassning av polynom till EQCO2 (Equivalent of V'CO2= V'E/ V'CO2) och derivering (point of EQCO2, PQ). Tidskonstanten för syreupptag (Tau V'O2), som är ett mått på den tid det tar för syreupptaget att anpassas till det ökade kravet vid arbete, och mängden syre som åtgår per belastning (delta V'O2/delta W) bestämdes under ramptestet med en differentialekvation (anpassad till PX). Ekvationen baserades på antagandet att V'O2 vid varje tidpunkt strävar efter att nå det ”steady state”-värde som motsvarar den för ögonblicket inställda belastningen. Repeterbarheten av olika karakteristika för den aeroba kapaciteten (V'O2max, DX, PX, PQ, Tau V'O2 och delta V'O2/delta W) studerades i en grupp män (n=19) med 5–6 v mellan testerna och i en grupp kvinnor, dels dag-till-dag (n=10) och dels med 4 veckor mellan testerna (n=8). Upprepbarheten av V'O2, HR och RPE i vila, vid submaximalt och maximalt arbete studerades också i samtliga grupper. En avsevärd variation sågs för alla variabler och parametrar, vilken sannolikt till stor del betingas av biologisk variation. Referensvärden för den aeroba kapaciteten sammanställdes för 25 friska kvinnor (22–44 år) med en aktivitetsnivå motsvarande låg och medel, samt för 41 friska män (18–48 år) med en kapacitet motsvarande medel. V'O2max minskade med ökad ålder hos dessa män, men inte hos kvinnorna. Tau V'O2 ökade med åldern hos båda könen. Inga ålderssamband sågs för DX, PX, PQ och delta V'O2/delta W. Kvinnorna hade ett lägre V'O2max och lägre absolutvärden för DX, PX och PQ (uttryckt i % av V'O2max högre) än motsvarande värden för männen. Flera olika variabler och parametrar som karakteriserar den aeroba kapaciteten kan med de nya metoderna bestämmas från ett arbetsprov på cykel med gasanalys. Detta ger en utökad och förfinad uppfattning om den aeroba profilen.