Comparative optics of prosobranch eyes

Abstract: Popular Abstract in Swedish Olika livsmiljöer och livsstilar kan ställa mycket olika krav på ett sinnesorgans uppbyggnad och funktion. Man kan därför förvänta sig att tex. ögonen hos ett lejon skiljer sig väsentligt från musslors, maskars eller djuphavsfiskars ögon. Det har också visat sig att om man undersöker ett öga i detalj så är det oftast mycket väl anpassat till just de förutsättningar som artens beteende och den fysiska omgivning ger. En sådan undersökning är därför ett bra verktyg för att ge förståelse för en arts beroende av synen och för att tolka beteenden hos djur som är svåra att studera i sin naturliga miljö. Snäckor kan räknas till de här djuren, eftersom deras utpräglat långsamma livsstil gör det svårt att känna igen beteenden som är styrda av ljus. Snäckorna, tilsammans med insekterna, har den största variationen av synorgan inom hela djurriket. Det finns ett helt register av ögontyper från spridda ljus-receptorer i huden till välutvecklade ögon, mycket lika fiskögon. Hos fiskar, som är rörliga rovdjur, är förekomsten av ett avancerat öga lätt att förstå, men hos en sävlig vegetarian som en snäcka är detta svårare. Jag har här studerat ögon hos tre olika arter: Strandsnäckan Littorina littorea, den tropiska och marina Strombus samt den tropiska sötvattenssnäckan Ampularia. Dessa arter visade sig vara mycket olika genom att de utnyttjar retinans finkornighet i olika grad. De inledande morfologiska (anatomiska) undersökningarna av själva ögonen visade att Ampularia och Strombus inte utnyttjar retinans finkornighet optimalt. Hos Ampularia ger den dåliga linsen en mycket oskarp bild och hos Strombus gör de långa fotoreceptorerna att ljus sprids i retinan och ger en viss oskärpa i bilden. Den fjärde undersökningen visade att bristen på överenstämmelse mellan den optiska bildens skärpa och retinans finkornighet hos Ampularia och Strombus kunde förklaras. För att öka ögats ljuskänslighet sammankopplas nämligen flera fotoreceptorer till färre kanaler (konvergens), vilket innebär att varje ?stor? kanal får mer ljus per tidsenhet än en enskild receptor kan få. Hos Littorina visade sig överenstämmelsen mellan linsens relativt höga optiska kvalitet och näthinnans finkornighet vara bättre. Oskärpefläcken på näthinnan blir här begränsad på grund av fotoreceptorernas ringa längd. Detta bekräftades också i den avslutande undersökningen då ingen konvergens mellan fotoreceptorer och axoner i den optiska nerven kunde påvisas.