Ear Reconstruction. Clinical and physiological evaluations

Abstract: Popular Abstract in Swedish Mikroti är en medfödd avvikelse där ytterörat inte utvecklats normalt. Defekten kan variera från att örat nästan är normalt till att det saknas helt och hållet, s.k. anoti. I Sverige inträffar detta i c:a 2 fall per 100 000 nyfödda. Pojkar drabbas i större utsträckning och höger sida är den vanligaste. Båda sidor drabbas i c:a en tiondel av fallen. Förträngning av yttre hörselgången ses hos en majoritet av patienterna med mikroti och det föreligger i dessa fall en hörselnedsättning eftersom ljudet inte når innerörat. En ensidig mikroti kan rekonstrueras i tre seanser genom att använda det egna revbensbrosket. Brosket formas till ett öra och placeras i en ficka under huden på örats plats för att i ett senare skede resas och slutligen finjusteras. Rekonstruktionen kan påbörjas när bröstkorgsomfånget är tillräckligt. Patienten skall också vara välmotiverad och så långt möjligt är förstå vad operationerna kommer att innebära i form av tid på sjukhus, smärta, konvalescens etc. I praktiken kan rekonstruktionsförfarandet därmed oftast påbörjas vid 6–7 års ålder. Under de tre kirurgiska stegen kommer mottagarområdet att utsättas för ett flertal snitt där såväl nerver som blodkärl måste delas. Vidare görs en friläggning under huden så att brosket kan få plats. Huden som täcker örat riskerar därmed att mista viktiga skyddsfunktioner såsom känsel för värme, kyla och tryck. Ett rekonstruerat öra utan dessa skyddsfunktioner i huden skulle mycket väl kunna löpa större risk för sårbildning till följd av skador av olika slag. Ett sår i huden skulle i sig kunna äventyra det underliggande broskskelett och därmed hela rekonstruktionen. Att utvärdera känsel för värme, kyla och tryck i det rekonstruerade örat är således angeläget och inom ramen för våra studier har detta skett. Vi har också undersökt blodflödets återhämtning och reglering. Det rekonstruerade örat dimensioneras för att matcha det normala örat. En sjuårings öra växer mindre än 7,5 mm fram till 18 års ålder. Huruvida det rekonstruerade örats brosk växer är omdebatterat men klinisk erfarenhet samt vissa vetenskapliga rön talar för att det finns en tillväxtpotential hos det transplanterade brosket. I ett led att på sikt kunna utvärdera brosktillväxten i anslutning till öronrekonstruktion har vi i första hand utvärderat mätmetoden digital morfometri, dvs. storleksmätning på digitala foton med därtill avsedd mjukvara. Metoden jämfördes med de två manuella metoderna passare & linjal samt skjutmått. Våra fynd visar att det finns en hög grad av återhämtning av känseln för värme och kyla i det rekonstruerade örat även om något nedsatt känsel för värme noterades i örats övre del. Känsel för tryck visade samma mönster med en hög återhämtning i kombination med något höjda tröskelvärden i den övre delen. Blodflödet i det rekonstruerade örat var väsentligen lika med det normala örat och vid kroppsuppvärmning ökade blodflödet på likartat sätt. Digital morfometri visade samma grad av slumpfel som passare & linjal samt skjutmått när normala öron mättes. Digital morfometri kan visa hög precision även vid mätningar på rekonstruerade öron, men det finns en individuell variation från bedömare till bedömare. Sammanfattningsvis återhämtar sig det rekonstruerade örats känsel och cirkulation på ett tillfredställande sätt. Digital morfometri förefaller vara en lämplig metod för att mäta örats dimension och tillväxt, förutsatt att man bestämmer den enskilde användarens precision och förmåga att reproducera sina resultat vid upprepade mätningar.